HANDSKRIVET BREV OM OKNYTT

Bengt Larsson, född 1924 och boende i Björna by, Västernorrland, har försett mig med ett handskrivet brev om oknytt han upplevt enligt följande. Han berättar där om Fredriksbacken, en brant backe i ett skogsparti norr om Björna kyrka:

" Det har alltid talats om att det hänt oförklarliga ting i Fredriksbacken. Jag skall berätta om en händelse som jag och min broder Rune upplevt där. Jag var omkring 16 år, Rune 4 år yngre när vi med hästkärra lastad med halm och grodd potatis för sättning åt vår gode vän skräddaren Anton Rudsten som brukade klippa oss och även sy oss en del kläder. Klockan hade blivit närmare tolv när vi ställde färden hemåt. Hästen gick i lagom takt tills vi kom till Fedriksbacken, då han tog i ordentligt uppför den branta backen och var orolig. Båda selpinnarna föll loss och kärrans skaklar stöp i marken. Jag fick hålla tömmarna hårt för att behålla hästen, backa in honom igen i skaklarna och selpinnarna tog jag upp från marken och satte tillbaka.

Jag kan berätta om en annan händelse i Fredriksbacken som kunde ha gått tokigt. Jag var i 5-årsäldern och fick följa pappa till handlarn K P Karlsson för att köpa mjöl, en säck på 8o kilo. Vi hade en lugn och dygdig häst, ett sto, och jag fick köra den hem. Allt gick bra tills dess vi kom till Fredriksbacken där hästen blev heltokig , stegrade sig och föll i sken. Vi lyckades få hästen lugn efter ett par hundra meter. "

Skrock och okunskap ger ofta krydda till berättelser som dessa. Hur kan man förklara?

Unga pojkar, oerfarna och okunniga hade inte satt fast skakelpinnarna ordentligt. Vid denna backe, Fredriksbacken, var det högst sannolikt en "älgväxel", alltså ett stråk, där brunstiga älgtjurar lämnade rejäla doftspår efter sig. Speciellt hästston reagerar kraftigt på den doften med oro och tendens till sken. Efter Doroteavägen utanför Åsele, där jag är född, vid den så kallade 1000-backen (en telefonstolpe med nummer 1000 har gett namnet), blev hästar oroliga, lade öronen bakåt, stegrade sig och stundom skenade. Där var en känd älgväxel.

Dessutom handskades man förr ofta felaktigt med hästarna. Många var i allmänhet skärrade, hispiga och kom lätt i sken. De hade vad man numera säger om människor: nervösa besvär. Alltför många hästägare och kuskar hade för sig att man skulle slå dem till lydnad.

mats_hagglof@hotmail.com