NYBYGGARE I ÅSELE LAPPMARK

Min far var kronojägare och började sin tjänstgöring inom Lomsjö bevakningstrakt, Dorotea revir, just när riksdagen fattat beslut om upprättandet av så kallade kolonat på för odling lämpliga kronoparker. Isolerad bebyggelse skulle ej längre få förekomma utan man strävade efter att få så många kolonat som möjligt inom ett begränsat område. Kolonisationen avsåg främst torrmarksodling.

Denna kolonisation pågick långt in på 1940-talet och har växt fram under stor möda. Den är som ett krig, fast det inte är blod utan svett som flyter. Sedan gammalt heter det att tre ting är nödvändiga för ett krigs förande - pengar, pengar, pengar. För en lönsam kolonisation av Norrlands mossmarker behövs också tre, absolut nödvändiga ting - diken, diken och åter diken.
Dessa så kallade krondiken sattes ut på ackord, och jag upplevde flera gånger hur min far budade traktens karlar till ett utstakat område för dikning, och de närvarande fick bjuda olika sträckor att dika för hand. Lägsta bud vann.

Men hur levdes annars livet i de grå, fjällnära stugorna, kringströdda i en vildmark, där vattenleder och otydliga snårstigar var de enda förbindelserna med en fjärran yttervärld?

Man måste först och främst göra klart för sig, att nybyggarna hade föga eller ingen tid över till att odla mark. Kunde man bryta upp till ett potatisland, fick man vara tacksam. Om inte sedan potatisblasten frös bort av tidiga nattfroster, så hade man skäl att knäppa händerna och tacka en nådig försyn. Födan till djuren hämtades genom myr-och ängsslåtter, och för de mänskliga behoven sörjdes genom jakt och fiske. Fisken torkades eller saltades ned för vinterhovet. Så gott som allt bröd var blandat med bark. Barken togs från gröntallar, hängdes på tork och maldes sedan till mjöl i särskilda mjölkvarnar. Har sett sådan i bruk.

Jakten på pälsdjur var det enda, som kunde lämna något till avsalu. Skinnen såldes vanligen i Åsele, och en färd dit kunde ta veckor i anspråk för avsides boende nybyggare. En del vandrade över fjällen till Norge med sina skinn. Det blev mest bytesaffärer - man tog i ersättning kulor och krut, garn till nät, vadmal, salt och övriga förnödenheter, som inte kunde tas ur sjön eller i skogen.

Det var ett hårt liv, som levdes i de grå stugorna, och för de svaga väntade en skoningslös undergång. Sak samma gällde samerna, för dem var det svårt att få barnen att överleva under vandringarna. Om man klarade överlevnaden, blev det en kull på 10 - 20 barn. Högst en kunde driva dåtida rennäring vidare. Följaktligen strömmade resten av kullen över till andra näringar och andra trakter. Många blev nybyggare. Men det är en lång historia, som började långt före vårt 1800-tal.

mats_hagglof@hotmail.com

BREV TILL SAMEMINISTERN

Under 15 år har jag noga följt rennäringen och rovdjursfrågor. I samverkan med zoologiprofessorn Sverre Sjölander lägger jag härmed ett förslag till framtida rennäring:

01. avliva 80 % av nuvarande stam tamrenar.

02. Hägna åtrestoden. Gårdsbruk 10 - 15 renar per enhet. Årligt stöd 300 000 kronor per enhet. Samerna kan dessutom ägna sig åt naturturism, jaktturism och fisketurism samt som " ambassadörer " besöka landets skolor och informera om ursprungsfolk.

03. Återinplantrera fjällren och skogsren.

04. Lägg jakttid på vildren.

mats:hagglof@hotmail.com