ATT BO I LAPPKÅTA

17 år gammal blev jag bjuden av en samefamilj att tillbringa påsken med dem i deras kåta inom Åsele lappmark.Familjen bestod av gammelfar, som var änkeman, 25 årige sonen och hans hustru samt 19-åriga Astrid - det var hon som hade bjudit mig. Jag kände familjen väl sedan många år - de hade varje februarimånad använt vår bryggstuga som bostad för att se till renarna när de vistades i min barndoms hemtrakter. Nu var de fria från renskötsel över påskhelgen beroende på att den renskötarfamilj de hade renarna ihop med hade "jouren".

Kåtan var stor,välbyggd och försedd med järnspis vid väggen mitt emot ingången. På golvet runt väggarna låg renhudar. Gammelfar sysslade med att sy lappskor av skinn från renars ben och med pälsen kvar. Även på undersidan av skon var skinn med päls, skinnet avskuret på mitten och vänt åt olika håll så att skorna ej blev bakhala. Unga frun höll på med silverbroderier och en fotogenlampa med strumpa gav bod belysning.

Välkomstmåltiden på skärtorsdagskvällen utgjordes av märgpipa med vanlig mjölk som dryck. Alkohol förekom ej och vatten från smält snö var smakmässigt odrickbart även om man saltat det en smula.

Det var kraftdig dagsmeja varför skidor ej gick att använda. Vi roade oss med lassokastning mot en utplacerad renkrona och med att fiska på sjön, där isen var nära halvmetern. Man kokade kaffe vid fiskandet och pinnen kaffepannan hängde på kallades måg - orsak, den var mitt uppe i elden. Till kaffet bjöd gammelfar på torkat renkött, som han skar i skivor från medhavd bog. Det var så svårtuggat, att jag gjorde som övriga, lade små bitar i kaffet och åt dem sedan.

Jag hade aldrig sett en naken kvinna, inte ens min mor. Knappt en naken karl heller. Samtliga kroppsfunktioner skötte man helt obehindrad av andras närvaro. Nattetid använde man en potta i en trälåda vid dörren för kiss och bajs. Handtvätt av hela kroppen var vad som gällde.
Och, chockartat för mig, den 25-årigen maken fann det helt naturligt att använda del av natten till att älska! 19-åriga Astrid försökte aktivera mig på detta område av och till och jag krympte i själen allt mera. Det blev inget av de försöken och Astrid var ej glad.

Nätterna till trots har jag mycket ljusa minnen från denna påskvecka, en annorlunda och positiv upplevelse jag aldrig glömmer. Jag var inte densamme när jag återvände hem. Tyvärr dog Astrid på 1970-talet i en trafikolycka, påkörd av en bil. Övriga familjemedlemmar har jag också tappat kontakten med.

Mats Hägglöf