KULINARISK UPPLEVELSE PÅ STATT !

Som en Carl von Linné i modern tappning, så upplevde jag mig själv denna försommardag år 1949. Linné gjorde sin Lapplandsresa år 1632 och jag lämnade Lappland och min hemort Åsele för första gången och per cykel 317 år senare, år 1949.

Målet var klart: Efter realexamen på hemorten skulle jag ut i stora världen för att FÖR FÖRSTA GÅNGEN I MITT LIV se och beskåda ett tåg, havet och en stad.Dessutom skulle jag äta på ett stadshotell, även detta för mig något helt nytt.

Jag samlade skalbaggar, fjärilar, bergarter och växter, och detta fick mig verkligen att känna mig som en forskare, iklädd golfbyxor och rutiga strumpor.Packningen var anpassad till detta samlarvurm, vilket bland annat innebar att en växtpress trängdes med tält och sovsäck på cykelns pakethållare. Pappas lådkamera fick följa med med bländaren inställd på tid och evighet.

Kommen till Mellansel fick jag orsak att förlänga den planerade turen med ytterligare ett dygn. Denna järnvägsknut var en mäktig upplevelse och där fanns såväl ånglok som ellok att beskåda. Vändskivan framför lokstallarna, den som möjliggjorde insortering av loken i natthärbärgen, den anläggningen var speciellt imponerande . Att så tunga pjäser kunde vridas för hand av en enda man övergick mitt förstånd!

MITT LIVS FÖRSTA STAD

Staden var Örnsköldsvik, mitt livs första stad, 17 år fyllda. För en cyklist är staden en enda uppförsbacke, men lika fullt inledde jag vykortet hem med orden "Övik är en stor stad, man måste cykla fort för att inte hindra trafiken". Och föga anade jag då, mitt stora naturintresse till trots, att den verkliga upplevelsen skulle inträffa på stadshotellet i staden, där jag hade bestämt mig för att äta middag.

RÄKOR OCH PANNBIFF

Klockan var halv tre på eftermiddagen när jag stegade in på hotellet och frågade efter matsalen.
Ett hav med vita dukar mötte mig när jag kom in dit, men det fanns inte en enda människa att se. Jag satte mig vid ett bord, väntade och väntade. Plötsligt flög en svängdörr upp och en servitris kom in med en bricka, fylld med salt och peppar - dags att duka om efter lunchen. hon stirrade konstigt på mig, kom fram och frågade " Vad önskas ? "

Mitt svar kom omedelbart och bestämt: Räkor, pannbiff och en sockerdricka. Det dröjer, svarade hon och gick. Sockerdrickan kom genast, likaså en flattallrik och två omgångar bestick, vilket gjorde mig konfunderad.

En stund senare kom räkorna. Märkliga skapelser och bepansrade. Med kniv och gaffel delade jag dem på mitten, stoppade bakändarna i munnen, tuggade och spottade. Fortfarande helt ensam i matsalen kunde jag i lugn och ro tömma skålen med räkor och jag förundrades över att man nånsin kommit på idén att äta sådana skapelser.

Nu kommer så servitrisen, tar tallriken med räkrester och ställer fram en assiett med en rätt jag ej hade beställt. Hon vänder och går och jag stirrar utan att veta vad det var på en savett med en bild av en citron. Hur den skulle användas hade jag ingen aning om.

SVÅRTUGGAD CITRON

Jag får säga som biskopen sa´när han kom till himlen, tänkte jag: " Det här var lika kärt som oväntat ". Naturligtvis måste jag ta seden dit jag kommer och även äta av den rätt jag ej beställt.

Jag öppnade förpackningen , lade den hopvikta savetten på assietten och lyckades med stor möda sönderdela densamma med hjälp av kniv och gaffel. Jag tuggade och svalde, tuggade och svalde, övertygad om att jag återigen fick uppleva något nytt - men för stadsborna vardagsmat.

När så pannbiffen kom in var savetten förpassad till min magsäck och jag hängav mig åt pannbiffen som var det att umgås med en gammal bekant. En mycket nöjd forskningsresande lämnade stadshotellet, helt ovetande om vad jag gjort.

Fjorton dagar senare och tre centimeter lyckligare återvände jag hem. Jag hade dessförinnan med motorbåt besökt surströmmingsön Ulvön och sett havet. Jag tänkte ofta och med behag på alla de upplevelser jag haft och sommarjobbet i skogen med frösådd, skogsplantering och skogsgallring gick som en dans.

Sommaren därpå åkte jag med journalisten Curt Norberg vid dåvarande Nordsvenska Dagbladet på en reportageresa till samernas Fattmomakke. Det var varmt i volkvagnsbubblan och jag blev ombedd att ta fram något att torka händer och panna med ur handskfacket.

I min hand fick jag några savetter med en bild av en citron på, exakt samma som jag hade ätit på stadshotellet i Örnsköldsvik. RIDÅ !

Mats Hägglöf