DET SVENSKA VEMODET

De låtar svenska folket prioriterar är vemodsfyllda grejor som avhandlar häftig kärlekslycka för länge sedan; evinnerliga parafraser över den odödliga " Var skog har nog sin källa ".

Redan Edvard Persson sjöng med hela den tunga gestalten vibrerande av känslosamhet: " Där jag lekte som barn, där är allting som förr, bara vännen jag lekt med är borta". Så var det också när Tjotta Olsson kom hem till byn nere i dalen, borta var flickan! Gunnar Wiklunds största succéer har handlat om svunna kärleksmöten, och alla minns vi Jan Malmsjös " En sång en gång för länge sedan ". Och otaliga andra med samma blöta tema.

Det är som när folk, som kommit upp lite grann i åren, i allmänhet går omkring och snyftar invärtes över någon gammal kärlek, en pojk- eller flickvän, som i minnets rosafärgade backlyse framstår som överjordiskt vacker och älskansvärd - hur kunde jag svika honom/henne som var a l l t för mig, först nu f ö r s t å r jag det, vemodet spränger mitt bröst och ögonen svämmar över.

Alltnog, i botten kanske det handlar om en " hemlängtan ", en melankoli besläktad med milt vansinne - kan leda till självmnord hos " svaga " själar.

Alf Henriksson har i fyra rader träffande beskrivit det hela:

" Jag mötte en omfångsrik gammal bekant
en flicka som aldrig blev min
Hon påminde mej om min ungdom
men aldrig om sin! "

mats_hagglof@hotmail.com