KÄRLEK OCH KÄRLEKSLIV

Djurmodeller är ovärderliga för forskning och framsteg. Men varje art måste bedömas utifrån sina förutsättningar. För flugsnapparhonan är tid ungar och dygdens duration max 10 minuter om tillfälle ges.

Faktum att människan är den enda art som ibland under långa perioder ägnar sig åt monogami! Den bisociala grunden till detta är det 20-åriga vårdkontraktet på avkomman och att människohonan ställer upp även när hon inte är i fruktbar period, vilket möjliggör detta (Ordspråksboken 5:3-22, 7:4-27).

Visst kan djurmodeller vara nyttiga för hypotesgenererande expeiment, men hypoteserna måste verifieras eller falsifieras på människa innan de accepteras över artgränserna.

Tjädern är en utmärkt djurmodell, om man vill fördjupa och vidga sina vyer på kärleken. En del hönsfåglar imponerar utan att slåss, en del slåss utan att imponera. Tjädern både imponerar och slåss, liksom människan.

En gång på 1950-talet gjorde jag en djurfilm, Ivår herres hage, och jag ville även filma inte bara tjäderns spel utan även kärleksakt. Jag stoppade upp en tjäderhöna i typisk, väntande parningsställning (med rymlig vagina i stället för kloak).Förankrade tjäderhönan på lämpligt kameraavstånd på spelplatsen och framför gömslet.

Morgonens första tjädertupp trodde inte sina ögon när han landade. Resultatet var patetiskt.
Tjädern snabbade sig att komma i parningshumör, klunkade, sisade och parade sig om och om igen eftersom hönan aldrig tycktes få nog. Hans insatser blev så påfrestande att han svimmade av utmattning!!

DEN ARBETSHYPOTES SOM JAG UTVECKLADE MED LEDNING AV DET HÄR EXPERIMENTET ÄR, ATT INGET KÄRLEKSLIV FUNGERAR NORMALT, OM DE ENA PARTEN ÄR DÖD FRÅN FYSISK ELLER PSYKISK SYNPUNKT.

Mats Hägglöf

ATT BO I LAPPKÅTA

17 år gammal blev jag bjuden av en samefamilj att tillbringa påsken med dem i deras kåta inom Åsele lappmark.Familjen bestod av gammelfar, som var änkeman, 25 årige sonen och hans hustru samt 19-åriga Astrid - det var hon som hade bjudit mig. Jag kände familjen väl sedan många år - de hade varje februarimånad använt vår bryggstuga som bostad för att se till renarna när de vistades i min barndoms hemtrakter. Nu var de fria från renskötsel över påskhelgen beroende på att den renskötarfamilj de hade renarna ihop med hade "jouren".

Kåtan var stor,välbyggd och försedd med järnspis vid väggen mitt emot ingången. På golvet runt väggarna låg renhudar. Gammelfar sysslade med att sy lappskor av skinn från renars ben och med pälsen kvar. Även på undersidan av skon var skinn med päls, skinnet avskuret på mitten och vänt åt olika håll så att skorna ej blev bakhala. Unga frun höll på med silverbroderier och en fotogenlampa med strumpa gav bod belysning.

Välkomstmåltiden på skärtorsdagskvällen utgjordes av märgpipa med vanlig mjölk som dryck. Alkohol förekom ej och vatten från smält snö var smakmässigt odrickbart även om man saltat det en smula.

Det var kraftdig dagsmeja varför skidor ej gick att använda. Vi roade oss med lassokastning mot en utplacerad renkrona och med att fiska på sjön, där isen var nära halvmetern. Man kokade kaffe vid fiskandet och pinnen kaffepannan hängde på kallades måg - orsak, den var mitt uppe i elden. Till kaffet bjöd gammelfar på torkat renkött, som han skar i skivor från medhavd bog. Det var så svårtuggat, att jag gjorde som övriga, lade små bitar i kaffet och åt dem sedan.

Jag hade aldrig sett en naken kvinna, inte ens min mor. Knappt en naken karl heller. Samtliga kroppsfunktioner skötte man helt obehindrad av andras närvaro. Nattetid använde man en potta i en trälåda vid dörren för kiss och bajs. Handtvätt av hela kroppen var vad som gällde.
Och, chockartat för mig, den 25-årigen maken fann det helt naturligt att använda del av natten till att älska! 19-åriga Astrid försökte aktivera mig på detta område av och till och jag krympte i själen allt mera. Det blev inget av de försöken och Astrid var ej glad.

Nätterna till trots har jag mycket ljusa minnen från denna påskvecka, en annorlunda och positiv upplevelse jag aldrig glömmer. Jag var inte densamme när jag återvände hem. Tyvärr dog Astrid på 1970-talet i en trafikolycka, påkörd av en bil. Övriga familjemedlemmar har jag också tappat kontakten med.

Mats Hägglöf

ÖVERLEVNADSDRIFTEN HOS DJUR

Alla djur har en inneboende överlevnadsdrift och hot mot den egna existensen motverkas på olika sätt. Ett enkelt exempel. Lägger jag ett par brödsmulor på balkongräcket kommer en gråsparv inom kort och tar den maten. Om jag däremot lägger ett större antal brödsmulor på räcket kallar gråsparven ljudligt på sina kompisar och ett antal sparvar delar snabbt på födan. När de kommer försöker de landa mitt i kalaset, ej i utkanten. Varför? Flera sparvar på samma ställe minskar risken för varje matgäst att just han/hon skall bli offer för en rovfågel. Att sitta i utkanten av ett kalas ökar risken att bli utvalt offer för sparvhöken. Prova själv får Du se att det fungerar. (Av samma skäl ställer man omedvetet själv helst inte sin cykel längst ut i ett cykelställ . stöldrisken är där större). Gråsparven är förresten tillsammans med tamhönan den enda fågel, som endast finns där människor finns!!

Förr hade man inte minsta aning och kunskap om djurens beteende - man trodde till exempel att svalorna övervintrade på sjöbotten eftersom de på hösten brukade sitta i vassen och dan därpå vara försvunna - många visste inte ens att Afrika existerade.

Från naturens synpunkt är de flesta djur födda för att dö i stort sett omgående, innan de blivit könsmogna. Av lövsångarens årsproduktion i Sverige, runt 90 miljoner ägg, kommer endast cirka 15 miljoner ettåriga lövsångare att ingår i nästa års lövsångarstam, till exempel.Två föräldrar får endast producera två nya föräldrar, i annat fall blir det överbefolkning och obalans.

Först omkring 1930 etablerades djurens betende som en lära,etologi. Och man kom så småningom fram till att det finns en glidande skala mellan medfött och inlärt. Handlingar som är medfödda kallas instinkthandlingar, som utlöses av nyckelretningar. En fågelunge som gapar stort och väsnas utlöser matning och därmed ökar överlevnadschanserna.

På Otteby fågelstation var jag under 1950-talet med om ett par intressanta saker vad beteende beträffar. Vi hade maskinkläckta kycklingar i hägn, spände en järntråd över hägnet och drog en siluett i papp av en duvhök över hägnet. Kycklingarna blev utomordentligt oroliga, en del "tryckte" som en gråsten. Drog vi en siluett av en fasan över dem hände ingenting. Dessa kycklingar hade ej varit i kontakt med någon höna och hade ingen erfarenhet av rovfåglar.

Fångade man en strandskata för märkning och vägning kunde man lätt få den att göra överslagshandlingar. Man höll strandskatan över vingar och ben länge, sittande på marken.
Så ställde man den försiktigt på marken,väntade och väntade. Och så småningom började den röra på sig och i min absoluta närvaro kunde den börja äta mat som inte fanns, putsa sina vingar, ja till och med ibland stoppa huvudet under vingen och sova. Detta kallas överslagshandlingar och även tomgångshandlingar - strandskatan hade samlat på sig en mängd intryck utan att kunna reagera på dem normalt. (Kanske är det av samma skäl ungdomar idag klottrar på väggar och tåg).

En gång i 12-årsåldern syndade jag mot en tjäderhöna och en gräsand vad deras ungar beträffar.
Jag vistades dagligen i juni månad vid en skogstjärn och vallade kor på skogen. Hade hittat bo med ägg av såväl tjäder som gräsand. Jag bytte samtliga ägg och båda mammorna fullföljde kläckningen. Ungarna är likt kycklingungar dunförsedda och äter själva från första stund. Jag såg till att tjädermamman med sina gräsandungar gick ner till tjärnen - ca 30 meter - och ungarna gick till sjöss. Mamman kunde ej simma, blev åtminstone tillfälligt sinnesförvirrad, och uppträdde helt onormalt på strandkanten. Hon till och med somnade en stund. Gräsandmamman kunde naturligtvis ej sjösätta sina ungar, men det gick lugnare till. Så får man naturligtvis inte göra.

Instinkthandlingarna har avgörande betydelse för bobyggandet,parning,revirbetendet och vård av avkomma. Hur kan en fågelhona, som lägger sitt livs första ägg veta vad hon gjort. Hur kan storspovhannen veta att han ensam skall ruva de fyra ägg frun lägger innan hon omdelbart därefter flyger söderut?

Mats Hägglöf

MÖRKRÄDSLA,HUR MAN BOTAR DEN

Under 1940-talets första hälft var det min uppgift att hämta tre liter mjölk efter klockan sju varje kväll hos kronortorparen och byslaktaren Oscar Westberg i Åsele. Det rörde sig om futtiga 500 meter att gå, men på höstarna var jag ordentligt mörkrädd när jag gick den sträckan. Jag berättade detta för Oscar och han visste bot. Han bad mig komma en lördagförmiddag när en kokalv, en så kallad gräsbuk, skulle slaktas. Jag kom och fick vara med om slakten.

Kalven avlivades genom att Oscar först slog in pannbenet med en träklubba, kollade noga med fingrarna att pannbenet var spräckt, stack kalven i halsen med en vass kniv (och samlade blodet i en så kallad blodmage). Den djupt medvetslösa kalven lades upp på en vagn med pressening och bukskinnet flåddes av.

Kalven sprattlade fortfarande en smula och här och var i den frilagda bukens muskler ryckte det med jämna mellanrum. BIT ORDENTLIGT I DEN RYCKANDE BUKMUSKELN SÅ BLIR DU ALDRIG MERA MÖRKRÄDD var Oscars budskap

Det gjorde jag och det har hjälpt mig hela livet! Rekommenderas!

Mats Hägglöf

ÄTTESTUPAN - EN BLUFF,EN KLINTBERGARE!

I min barndom hörde jag då och tal om ättestupan. Det skulle vara ett rejält klippstup, där gamlingar påstods hoppa ut för att bespara sig ödet att sakta och oförmögna tyna bort.
Det berättades om en namngiven kvinna i hembygden som när hon med släktingars hjälp var klar för hoppet hade som sista ord sagt " Jag gruv".

Det har visat sig att ättesupan är en rejäl bluff och det har kunnat beläggas på många sätt - bland annat via kyrkoböcker från 1600-talet och framåt och via sökningar efter benrester vid påstådda platser i hela Norden. Myten lär härstamma från Island.

I detta sammanhang vill jag berätta om samernas begravningsplats i Fatmomakke, Vilhelmina kommun. När jag en gång av många besökte denna samernas kulturellt viktiga plats, det var år 1957,möjligen 1958. Midsommartid och biskopen i stiftet var där för att inviga en ny begravningsplats. På några gravar stack det upp rör med cirka 10 centimeters diameter och jag fick veta, att i dessa gravar låg samer som dött sedan förra begravningstillfället, Mikaeliehelgen året dessförinnan. Via röret kunde prästen hälla de tre skoporna jord på kistan under begravningsakten varefter röret drogs upp och hålet fylldes igen!

Och så en liten historia. När samer dog tidigare och det var vintertid kunde liken förvaras på annan plats än i likboden. Vilhelminaprästen träffade en same vars far dött ett par månader tidigare, vid juletid. Är det inte dags att föra far till en likbod, undrade prästen.

"Nej inte än, jag har honom i en båt i båthuset och har tack vare detta skjutit två rävar där.
Jakttiden pågår ännu en månad".

Mats Hägglöf

RUMPDRAGET

Mats, Du har på Din blogg berättat om klipinne,tasketåg och trynträ - det sistnämnda användes vid slakt av gris.

Jag är född 1926 och fattigt uppväxt på Skånes landsbygd. Vi hade hushållsgris, som vi delade med en granne och därför hette det, att vi slaktade en halv gris till jul. När den skulle slaktas fick vi barn inte vara med och slakten skedde på dagen och inte i svinottan som Du beskriver. För att vi barn inte skulle vara med blev vi före slakten skickade till grannen för att låna RUMPDRAGET, något som inte existerade. Men alla i byn visste vad rumpdraget var och grannen svarade, att vi skulle gå till nästa gård eftersom han nyss lånat bort det. Så lotsades vi mellan byns flesta gårdar, alla var snälla och bjöd på saft och bullar (för att fördröja oss).

När vi så kom hem tomhänta var grisen slaktad.

Georg Andersson


PS.Georg känner jag väl och hans berättelse kommer från Skåne. Det vore intressant få veta vilken utbredning Rumpdraget haft i vårt land - skriv in Din kommentar om Du har erfarenheter av det, tack!

Mats Hägglöf

VILDREN OCH TAMREN.

Vi har tidigare haft vildren i Sverige. Dels den större rasen fjällren, dels även skogsren.
Under 1800-talets senare del blev arten utrotad, samerna svarade för detta. I Norge
har man avsatt en yta, en fristad, för vildren, och där existerar den.

Dagens renar i Sverige är tamrenar, tamboskap, den definitionen har fastslagits av såväl Naturvårdsverket som av Jordbruksverket. Tamrenarna utgör en mix av tidigare fjällren och skogsren.

I ett tidiagre inlägg på min blog med rubriken "Sluta subventionera" har jag i förbigående berört detta. Nu har jag fått en kommetar om att detta är ett felaktigt påstående. Jag hänvisar till jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholm, som kan belägga vad jag ovan skrivit.Det är märkligt, att vad man än skriver om renskötsel,samer och samekultur är det alltid någon som påpekar att vad man skriver är fel. Att jag till exempel påpekat att staten år 1928 konverterade en yrkesgrupp till en ursprungsbefolkning har jag fått många påhopp för - staten bestämde 1928 att renägare (renskötare) är "same" och tvärtom.

Mats Hägglöf